Genus i böcker
Jag håller just nu på att läsa en trilogi om erövraren Djinigs Khan skriven av den brittiska författaren Conn Iggulden. Som kvinna känner jag mig lite förbisedd som målgrupp för boken då minst 300 av boken 350 sidor går åt till att ingående beskriva blodiga fältslag och en hemsk kvinnosyn. Eller inte hemsk kvinnosyn utan en total brist på den. Kvinnorna i boken (som ju även på den tiden måste varit ungefär hälften av befolkningen) ges knappt något utrymme alls i texten. Får de mot förmodan privelegiet att finnas med är det bara i sammanhang om våldtäkter och som offer. Jag tycker det är synd att en så kallad historisk bok så totalt ignorerar den kvinnliga delen av bokens innehållspersoner, för visst måste det funnits kvinnor? Djinig Khan våldgifter sig med en kinesisk prinsessa, som är typ tolv, och hon blir såklart störtkär i denne blodige barbar och stönar av lusta när de kopulerar? mjee, låter inte så troligt.
Jag vill inte vara någon moraltant men som erfaren läsare kan jag ganska ingående se om en bok är skriven av en man eller en kvinna. Man kan ibland även urskilja mycket om författarens kultur. Om man läser mellan raderna så framkommer både det ena och det andra faktiskt. Jag tycker det är synd att författare idag inte är mer kritiska mot sig själva. Att de inte ser på sina texter precis som journalister gör, är det objektivt? är det sant? är texten färgad av mig själv? En tydligare självgranskning tror jag hade varit bra. Det hade hjälpt mot stereotyper och synen på olika människor och kön..
