Allt om historia - besviken!
Jag är intresserad av historia och har länge prenumererat på Illustrerad vetenskaps speciella historia magasin som utkommer en gång i månaden. Idag fick jag nummer 2 för 2011. På framsidan visar de tre svartvita bilder på döda männsikor. De har en special om Auschwitz och nazisternas hemska gärningar där. De har 15 sidor med hemska berättelser och bilder på mer eller mindre döda människor varav artikelns förstasida domineras av ett sådant foto. Hur tänker de?!
EFter att ha läst denna artikel ringde jag genast och sa upp min prenumeration. Jag tycker det är så fruktansvärt smaklöst och respektlöst att göra en artikel på sådant vis. Då menar jag så hemsk och drypande av död och mänskligt lidande som är möjöogt- Det är inte okej bara för att det är historia. Man kan skriva bra och korrekta artiklar om koncentrationslägerna utan att götta sig i det mänskliga lidandet. När blev död underhållning? När var bilder på lik något som vi såg som roande? Jag blir äcklad och besviken på Allt om historia som tidning.
Det är förstås viktigt att skriva om männsikans hemska förflutna men man behöver inte försöka göra det till underhållning menar jag. Då försvinner hela syftet med att lära sig av vår historia.
Boktips
Läser just nu Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Ja jag vet att det var länge sedan den kom ut men jag har helt enkelt inte velat läsa den förrän nu. Den kändes lite för vuxen. Vissa böcker kan man helt enkelt inte läsa förräns man nått en viss ålder. Till exempel dansken Jens Christian Grøndahl som skriver jäätebra men på ett sätt som om man måste ha upplevt det för att förstå. Jag kände att vi, de drunknade var likadan. Men jag har nog öndrat mig. Den är fantastiskt bra. Carsten skriver levande och beskrivande. Intressant formidé att bokens huvudpersoner är alla som bor i byn Marstal i Danmark. När han skriver vi, så menar han alla byns invånare. Lite kul..
Min mamma tyckte mycket om boken, kan varit för min morfar var sjökapten. Boken handlar till stor del om byns sjömän då nästan alla män i byn gick till sjöss. Det var precis som Kivik, där min morfar växte upp, en sjöby, där det snarare var regel än undantag att man som pojke skulle bli sjöman. Jag tänker mycket på morfar när jag läser boken, äntligen får man en inblick i hur hans äventyr till havs måste ha varit. Han dog är jag var 14 så jag hann aldrig fråga honom om första gången han såg Karibien, första gången han åt en ananas eller hans första storm till havs. Jag får uppleva hans äventyr genom Carsten Jensens bok istället. Tack för det.
Boktips
Jag har precis läst Vredens druvor av John Steinbeck. En bok som jag varmt rekomenderar er att läsa. Den är en oerhört varm och realistisk skildring av hur depressionen i USA på 30-talet påverkade landets invånare. Hur bönderna drevs från sina gårdar av giriga banker och tvingades hålla fast vid hoppet om ett nytt liv i drömmarnas Kalifornia. Man får följa den solidariska bondefamiljen Joad under denna strapatsrika resa och bokens andemening förkapslas verkligen av dess sista rader. Att vad som än sker så kan ingen ta ifrån människan dess solidaritet, dess kärlek och dess osjälviskhet.
Genus i böcker
Jag håller just nu på att läsa en trilogi om erövraren Djinigs Khan skriven av den brittiska författaren Conn Iggulden. Som kvinna känner jag mig lite förbisedd som målgrupp för boken då minst 300 av boken 350 sidor går åt till att ingående beskriva blodiga fältslag och en hemsk kvinnosyn. Eller inte hemsk kvinnosyn utan en total brist på den. Kvinnorna i boken (som ju även på den tiden måste varit ungefär hälften av befolkningen) ges knappt något utrymme alls i texten. Får de mot förmodan privelegiet att finnas med är det bara i sammanhang om våldtäkter och som offer. Jag tycker det är synd att en så kallad historisk bok så totalt ignorerar den kvinnliga delen av bokens innehållspersoner, för visst måste det funnits kvinnor? Djinig Khan våldgifter sig med en kinesisk prinsessa, som är typ tolv, och hon blir såklart störtkär i denne blodige barbar och stönar av lusta när de kopulerar? mjee, låter inte så troligt.
Jag vill inte vara någon moraltant men som erfaren läsare kan jag ganska ingående se om en bok är skriven av en man eller en kvinna. Man kan ibland även urskilja mycket om författarens kultur. Om man läser mellan raderna så framkommer både det ena och det andra faktiskt. Jag tycker det är synd att författare idag inte är mer kritiska mot sig själva. Att de inte ser på sina texter precis som journalister gör, är det objektivt? är det sant? är texten färgad av mig själv? En tydligare självgranskning tror jag hade varit bra. Det hade hjälpt mot stereotyper och synen på olika människor och kön..
