Att uppdatera sin blogg
Jag läser en del bloggar. Vänners, kändisars, personer jag tycker skriver bra.
Men ibland undrar jag hur de orkar. Till exempel 14 år och gravid, hon uppdaterar sin blogg minst 5 gånger om dagen. Lever de genom internet eller? Har de blivit så kändissugna att deras ego och liv bestäms utifrån antal läsare eller antal inlägg? Jag orkar knappt uppdatera min blogg tre gånger i veckan! Eller det beror på. Om jag är iväg och jobbar en dag så uppdaterar jag inte, är jag hemma (som idag) kan jag skriva både en och två gånger!
Jag skriver främst blogg för min egen skull, för att få sätta ord på alla tankar jag har. Ibland blir det så fullt i huvudet att man måste släppa ut lite. Som Dumbledores minnessåll (ni vet den där skålen han lade ner alla sina tankar i som Harry dök ner i.... i var det fjärde boken kanske?). Min blogg är mitt minnessåll där jag försöker reda i det som upptar min tid för tillfället.
Just nu är det mycket jobbtänk. Var på arbetsförmedlingen precis. De är verkligen inte till någon hjälp. Jag får ingen jobbcoach, ingen praktikplats, inget förstajobb och inga pengar. Tydligen är jag FÖR kvalificerad för det. Jag får väl ordna det på egen hand!
Måndag..
Måndag igen. Jag ska till arbetsförmedlingen kl 10.45 och träffa min jobbcoach för första gången. Har inte särskillt höga förväntningar. Det har ju stått en hel del om hur ineffektiva och onödiga jobbcoacher är. De ökar inte alls ens chanser att få jobb. Waste of time..
Men jag måste gå dit, känns det som. Jag jobbar rätt mycket nu, på kontoret. Skönt att ha något att göra på dagarna. Idag har jag sökt 15 jobb. Hoppas att NÅGON svarar i alla fall. Jag tycker det är taskigt att de inte ens skickar ett "nu är tjänsten tillsatt" mejl, man känner sig så osynlig.
Jag har börjat utvekla en avundsjuka mot alla som har jobb. Niklas klagade över att han inte ville gå upp tidigt idag, då väste jag hotfullt "var glad du har ett jobb" tillbaka.
Lite bilder från Indien
Working 9 to 5
Jobbat som administratör idag. De är så snälla. Tack LSS. De hjälper mig med lite jobb nu. Jag jobbar en del på kontoret och ska börja som personlig assistent i morgon. Gör hellre det än att bara sitta hemma. Finns inget värre. Så nu jobbar jag lite och försöker peppa mig att tro på mig själv. Det är inte alltid så lätt. Det är en tuff värld där ute.
Var på bröllop i lördags. Min bästa väns syster gifte sig. Bröllop är fantastiskt roligt, alla är alltid så glada. Det kan liksom inte gå fel! Man blir ju lite giftassugen själv, men det går nog över =)
Jag hade själv inte med någon kamera. Tänkte "alla andra har säkert" så nu väntar jag på att de ska lägga upp bilderna på fejan. Skynda er!
Förbereder mig inför jobbintervju
Jag har skrivit ner allt jag vill säga. Jag har övat framför spegeln och tagit tiden. Jag har skrivit ner svar på alla möjliga tänkbara frågor han kan ställa. Jag har köpt nya kläder. Jag försöker pusha mitt självförtroende.
I'm ready. Bring it on!
Jobbintervju på torsdag!
Idag fick jag en positiv överraskning när jag öppnade datorn. En inbjudan till intervju för ett av Sveriges mesta exportföretag. Jag kan inte fatta att jag blev utvald. Av 110 stycken. Även om det bara är första gallringen så känns det fantastiskt kul att ha kommit så här långt.
Jag som inte trott jag skulle få intervjuer än, jag har ju bara sökt jobb i två veckor, fick rusa upp på stan och köpa något proffsigt att ha på mig. Jag har även börjat fila på en presentation om mig själv som jag ska hålla, på engelska. Det är jag inte orolig över, bara jag inte blir nervös och stakar mig.
Dödens pinsamt ju..
Wish me luck!
Bra initiativ Aftonbladet!
Revolutionstrenden
Det rör på sig i arabvärlden. Först Tunisien, sen Egypten. Nu bubblar det i Jemen och Algeriet. Kan de så kan vi. Ett medborgerlig självförtroende, en medvetenhet om dess kraft. En förståelse för hur rädda makthavarna egentligen är för sina egna medbogare. En ensam kan man skjuta, ett helt land måste man lyda. Ensam är inte stark.
Medborgarrevolutioner, militärkuppar och flyende presidenter. Allting började med en ung man som bestämde sig för att nu är det nog. Han satte eld på sig själv som protest mot orättvisor och lidande. Facebook-grupper skapades för att minnas honom, medlemmarna strömmade till och revolutionen var igång. Hade det gått utan de sociala medierna? Hade folket kunnat samla sig och organisera sig utan facebook eller andra forum?
Revolution. Allt i en Nelson Mandelaaktig fredlig-revolutions-anda. Apartheiden störtades inte genom våld utan genom massprotester och fredliga demonstrationer.
Jag följer utvecklingen med spänning.
Bild: Anders Hansson DN.se
På jobbfronten intet nytt
Dag 5 som arbetslös
Jag klättrar på väggarna. Metodisk som jag är har jag gjort en excelfil där jag skriver in alla jobb jag söker och status. Jag håller även på med ett litet projekt: lära mig HTML och Wordpress. Jag har ju gått en kurs i det en gång i tiden och har kvar litteraturen så tillbringar många timmar framför datorn, svärandes..
Men jag som alltid trott att det är jättesvårt att knacka kod, det är det ju inte alls! I och för sig använder jag Dreamweaver, vet ej om det är fusk?
Har skaffat ett webbhotell och ska göra en hemsida + blogg där. Den här bloggen är ju pinsamt ful. Så ge mig någon vecka tills jag organiserat allt så flyttar vi över till acapion.com.
Nu åker jag hem till mamma. Jag behöver lite ompyssling, hon med för den delen!
Mamma och jag på konstrunda.
Rejected and denied
Håller på att söka jobb just nu. Det är verkligen en berg och dalbana. Jag hittar så många roliga och spännande jobb men hur mycket jag än önskar ett ja får jag bara nej.
Jag har ju utbildningen, jag har ju kunskapen. Det är den där sabla arbetslivserfarenheten som spökar. Jag har jobbat vid sidan av skolan ända sedan högstadiet. Jag har torkat bajs, tvättat gamlingar, jobbat på nattklubb, förskola, kommunkontor, som översättare och i ett antal olika affärer. Är inte det arbetslivserfarenhet så det räcker? Tydligen inte..
Tillbaka från semestern
Då var man hemma från semestern. Två veckor i Indien, Goa. Det var varmt, smutsigt, fattigt, hysteriskt och helt underbart. Lite kulturkrock första dagen men sedan följde en acceptans och förståelse för denna helt annorlunda värld. Jag fick verkligen perspektiv på livet. Man har inte så mycket att klaga på i sitt västerländska liv när man ställs öga mot öga med en sönderbränd tiggande kvinna. Hennes ansikte är bortsmält. En matlagningsolycka kallar de det visst. Hennes man eller släktingar har tänt eld på henne eftersom hon inte motsvarar deras förväntingar. Hon blir sedan utsparkad och utfryst och tvingas tigga för att överhuvudtaget överleva. Jag såg det, jag läste om det i små notiser i den lokala tidningen, det sker varje dag där.
Jag gav så mycket jag kunde till dessa stackars männiksor men en känsla av dåligt samvete har följt med mig hem. Varför är jag här och de där? Varför hade jag tur på livets lotteri och inte de? I deras ögon var vi snuskigt rika, i Sveriges ögon är jag fattig. I deras ögon lever jag ett drömliv, i Sveriges ögon är jag medelmåttig.
Det är dags för ett bredare och humanare perspektiv
