answerable

Då var man hemma från semestern. Två veckor i Indien, Goa. Det var varmt, smutsigt, fattigt, hysteriskt och helt underbart. Lite kulturkrock första dagen men sedan följde en acceptans och förståelse för denna helt annorlunda värld. Jag fick verkligen perspektiv på livet. Man har inte så mycket att klaga på i sitt västerländska liv när man ställs öga mot öga med en sönderbränd tiggande kvinna. Hennes ansikte är bortsmält. En matlagningsolycka kallar de det visst. Hennes man eller släktingar har tänt eld på henne eftersom hon inte motsvarar deras förväntingar. Hon blir sedan utsparkad och utfryst och tvingas tigga för att överhuvudtaget överleva. Jag såg det, jag läste om det i små notiser i den lokala tidningen, det sker varje dag där.

Jag gav så mycket jag kunde till dessa stackars männiksor men en känsla av dåligt samvete har följt med mig hem. Varför är jag här och de där? Varför hade jag tur på livets lotteri och inte de? I deras ögon var vi snuskigt rika, i Sveriges ögon är jag fattig. I deras ögon lever jag ett drömliv, i Sveriges ögon är jag medelmåttig.

Det är dags för ett bredare och humanare perspektiv